Monday, August 28, 2006

livet hånskrattar år (mig) ER!

Exjobbsrdovisning i fredags. Äntligen har man skiten ur världen. Uppslutningen var inte direkt överväldigande. Jag trängdes i en stor föreläsningssal med ca 10 andra personer. Alltid lika kul när folk skall hålla föredrag och har noll koll. Jävla glidare. Inte bara en skymf för skolan utan även mot de som verkligen ansträngt sig. Ibland undrar man om endel personer gått i skola överhuvudtaget. När inte ens de som bott i Sverige i över 20 år och har svenska som moersmål kan skriva begriplig svenska blir man ju onekligen rädd.
Bara tanken på att sådana människor konkurrera med mig (gör de väl knappast men teoretiskt sett) där ute i verkligheten (HÄR, för fan, jag är mitt i fucking vekligheten) och på så sätt drar skam över min redan aldeles för anonyma utbildning känns det verkligen som om livet ler. Eller kanske snarare hånskrattar.


Nu är man tillbaka på jobbet och sitter och gör nada. Väntar på att klockan skall bli fem. Sitter och suckar. Petar lite med papper och penna. Säger nåt roligt. Ingen svarar. yeah. På IKEA är det kul nästan jämt...

Saturday, August 19, 2006

Phet SJ-sponsring. Helt ofrivilligt.

I torsdags/fredags lyckades jag bränna ca 2000 spänn på att åka tåg. Snacka om bortkastade pengar. Det hela är egentligen jvligt skrattretande, så puckat är det. Jag lyckades nämligen missa mitt tåg.. hur det nu gick till. Inte fan vet jag, men där stod jag 1 minut sen med svansen mellan benen på perogen och såg tåget rulla iväg... Utan mig. Lite ironiskt också att det skulle ske precis då, eftersom jag var påväg till en arbetsintervju.
visserligen hade man väl kunnat tolka det som någon slags tecken redan då eftersom jobbet inte alls motsvarade mina förväntningar när jag, ett dygn och en fartfyld taxiresa senare, kom fram till företaget ifråga. Då kände man ju verkligen att det hade funnits 10000 bättre saker att göra för de där extra 800 kronorna som jag var tvungen att köpa en ny biljett för eftersom gnällkärringen på SJ vägrade ha medlidande med mig fast jag var inne hos dem och grät ungefär fyra gånger.(Nu är jag ju pinsamt medveten om att det hela endast var mitt eget fel, men man kan ju alltid försöka). Man kan ju bara skatta sig lycklig över att man fortfarande är under 25.